För ungefär fyra månader sedan blev jag intervjuad i nationell TV för första gången om min första bok: Always Looking Up – Om att våga visa sig själv.
Upplevelsen känns fortfarande overklig. Jag minns när jag kom till TV4 och gick in i frukostrummet, där det satt kända personer. Min första tanke var: ”Vad gör jag här?” Min andra tanke var: ”Borde jag be dem om en bild?” Sedan bestämde jag mig för att låta bli och sa till mig själv att jag hade en bra anledning att vara där.
Jag hade med mig en liten resväska med kläder, tandkräm och tandtråd, ifall något oväntat skulle hända innan intervjun. Till slut fixade de mitt hår och jag bar smink för första gången.
Innan det gick live sa jag till mig själv att det inte spelade någon roll vad som hände under de kommande åtta minuterna. Jag var redan stolt och allt jag skulle göra var mitt bästa. Det tog mig mer än fem år att färdigställa boken. Jag tänkte inte basera dess framgång på en åtta minuter lång intervju, även om många människor i landet tittade. Det hjälpte mig att släppa taget och vara närvarande.
En av frågorna som programledarna ställde handlade om den mest traumatiska upplevelsen i mitt liv hittills, som inträffade när jag var 11 år gammal. Då pratade jag inte om det på många år. Det kändes overkligt att nu prata om det i TV inför hundratusentals tittare. Det var ett sådant ögonblick där mitt yngre jag hade sett mitt framtida jag som en hjälte.
Intervjun gick väldigt bra och jag fick många positiva meddelanden från familj, vänner och även från personer jag aldrig hade träffat tidigare. Vissa upplever en tomhet efter att ha avslutat ett stort projekt eller nått ett stort mål. Jag var medveten om det i förväg. För mig handlade det mer om att gå vidare i livet och veta att erfarenheten finns där som vägledning i framtida resor och när jag möter osäkerhet. Jag ser också den här resan som en del av något större.
Om du vill följa den större resan mer, får du gärna följa mig på Instagram: https://www.instagram.com/gustaf_alwayslookingup/
